Dags kommentar om vargpolitiken är synnerligen relevant.
Dessvärre är den och även Olof Libergs kommentarer i http://nwt.se/varmland/article1062849.ece sett ur ett isolerat perspektiv för vargens bestånd. På annat håll har Olof förklarat att det inte är möjligt att ha fäbodbruk och vargrevir i samma områden, och även att vargen inte innebär ökad biologisk mångfald (i svensk kulturbygd).
Detta beror inte på att produktionsbortfallet genom ett antal dödade tamdjur, det blir praktiskt omöjligt att bedriva betesdrift i skogsbygder p g a indirekta skador, samt att inga djurhållare som värnar om sina djur kommer att vilja hålla dem för att lämna dem som levande föda till vargarna och ta hand om resterna.
Liknande resonemang för jakt innebär att många slutar att jaga, man vill inte föda och träna hundar som sedan slutar som föda åt varg. Detta syns redan i statistiken för registrering av jakthundar.
Bortfall av nyttjande av naturbeteskött och viltkött innebär ett avsevärt avbräck i produktion av ekologiskt kött, se http://torparanalysen.wordpress.com/2012/02/01/vargen-okuperar-enorma-betesarealer/ och läs gärna äldre inlägg av Mats Persson som innehåller kalkyler för produktionsbortfall.
(Tex boken Från torparkultur till miljardindustri)
Vad värre är, kanske innebär rovdjurspolitiken ett förintande av en genbank i (fäbod)betesbiotoperna både i vild flora och fauna men även för lantrasdjur där EU och FN har övergripande mål att bevara biodiversitet och hållbar utveckling. En genbank och kunskapsbank som även skulle ha ett stort värde om livsmedelsförsörjningen äventyras enligt diskussioner ovan.
Både genetiken för vargen och rovdjurspolitiken som helhet får inte hanteras som en isolerad prioriterad företeelse, se till helhet, biologisk mångfald och hållbar utveckling även i kulturbygderna.